Jag trivs. Livet leker. Jag träffar fina människor. Jag vill inte hem. Efter en månad ute på äventyr kan jag verkligen konstatera att jag är på rätt plats. Mitt andra land och min favorit by, med fina människor. Allt knäppt som händer hinner jag inte ens reflektera över, sedan slår det mig ibland och då bara skrattar jag gott! Affrokvinnor säger att vi är feta, men det skall ju vara fint så det är ju bra... Regnperioden ger oss inte mycket sol, igår insåg jag att Zanzibar får rädda mig. Barnhemsbarnen kallar mig faster. INGEN säger sabinE, alla säger "åh sabinA, ett afrikanskt namn..." juste... Så att sedan heta sabine i Sverige känns konstigt. be mine med erik hassle går för fulla muggar i vårt vita hus med grästak. Kyckling och ris behöver ni inte laga till mig när jag kommer hem. Jag kommer komma tillbaka.

Min första natt på barnhemmet. Allt började med en stillsam lunch på Nzega motel, 10 vitingar och de 4 äldsta barnen på barnhemmet.
Sedan en fin promenad hem till "varberg".

Jag och Emma som spenderade våran natt på barnhemmet började leka och klättra i träd. Vi satte på Affromusik och dansade galet med barnen. Affrodansen fick en ny sida när vi vita försöker hänga med i barnens rytmer!
Efter en timme med Pingu så var det dags för sängen.

Det var då det började.
ÅSKAN OCH BLIXTARNA.
Detta är min stora skräck. jag är säker på att man dör.

Ett svenskt oväder är här duggregn.
Denna natten var det Oväder i Tanzania stuk. Mot plåttak. (100 gånger högre ljud.)

Ett tag väntade vi på döden. Andra stunden sa vi, då var det över. För att sedan konstatera att det var fel.
Samuel ljungblahd på högsta volym fick mig sedan att somna.

När jag vaknat och kommer ut till alla barnen inser jag att det var värt all möda under natten.
Så mycket fina leenden får man inte ofta.

Internet är ej så välutvecklat i denna fantastiska stad/by/ödemark som jag bor i... Platsen där allt är annorlunda.
Det är precis just det allt är.
Helt annorlunda.
Den minsta lilla detaljen och det är inte som Sverige.
Sanden på gatorna är röd och tid finns inte.
Precis som jag minns det, och lite mer!
Säger vi att vi skall ses två ses vi fyra. Säger vi att vi vill ha maten nu kommer den om en timme.
Stress är det vi själva som gör. Och nu efter snart fyra veckor i mitt barndomsland så känner jag att rytmen har fallit på plats. Jag har en hatkärlek till att allt man gör tar timmar!
Men det är så det funkar. och jag älskar Tanzania.

Barnhemmet är underbart, de tolv som jobbar där är fantastiska.
Vi fyra tjejer som dyker upp där med stapplig swahili tar dom hand om så bra. Vi har engelska och swahili kurser när vi rensar ris och kokar ugali.
Barnen är lycka.
Att dom lever sitt liv där är lite svårt att förstå men ändå så vackert för dom älskar det!

Söndagar och Måndagar åker vi på våra cyklar ut i byarna tillsammans med pastor Jonas.
Vi kan cykla i timmar för att komma hem till medlemmar i församlingen, se på deras by, äta, prata och be. sedan cykla några timmar hem igen.
Jag har haft punsha (punka) 8 gånger.
Fantastiska äventyr.

Det finns så mycket att berätta.
Så många konstiga och roliga saker händer.
Vi får vara med om ihopparningar och förhandlingar om fruar.
Vi sjunger sånger på svenska på gudstjänster och bestämmer att vi sjunger "tillsammans" - elefant istället.
Vi har malaria, jag har nu haft det fyra gånger i mitt liv, det är fler gånger än jag spytt.
Vi följde ett barn från barnhemmet till hennes blinda föräldrar för att hälsa på.
Vi syr upp roliga afrikakläder.
det finns så mycket att berätta.

Jag längtar inte hem. jag trivs som fisken i vattnet..... Juste vattnet och elen är här lite när det har lust. Det är intressant. (ryktet säger att elen skall stängas av 5 dygn i veckan....... som sagt, inget är som hemma.)