Så har jag och robert träffats igen. efter 6 månader ifrån varandra. Det har varit tungt och jobbigt, men nu när vi träffats i en hel vecka börjar jag förstå att vi faktiskt får vara med varandra igen!
Allt det jobbiga försvann i samma sekund som vi såg varandra. Vi har sagt till varandra att det närstan känns som tiden vi var ifrån varandra inte varit. Som att det stått still och nu börjar tiden gå igen.
Häftigt att ha sin bästa vän på plats här i Tanzania. Dessutom mina kära föräldrar också!
Jag har vunnit miljonvinsten i lycka, livet leker!

Efter en weekend i Dar es salam så är jag nu tillbaka i Nzega. Ljuva Nzega.
Det är här sanden är röd, taxikillarna känner oss och visar oss tanzaniamusik, annanas killen frågar varför jag inte köper annanas idag som alltid annars, sömmerskan har koll på att helgen ej tillbringas i Nzega, barnen på barnhemmet äter chips och kyckling tills de är nära på att spy när vi festar med restaurang, stjärnan på barnhemmet har tappat sin första tand... allt är som det ska.

Idag slog det mig hur bra jag trivs, hur svårt det kommer bli att lämna.
Vi tog med de sex minsta barnen från barnhemmet till stan för att äta på restaurang idag. Lyckan i deras ögon när maten kommer in och hur det slukar sin andra fanta är fantastisk att se!
När vi sedan går på stan för att köpa frukt och jag måste gå i förväg med två av barnen kommer Mbebeni springande, ropar att han vill gå med oss, tar min hand och ler sitt fantastiska leende mot mig.
Hur skall jag kunna lämna dom?

Men jag kommer lämna dom för att få träffa Robert efter sex månader ifrån varandra. Det är ju en bra sak att se fram emot!
Dessutom kommer jag komma tillbaka, i april men även senare. Det vet jag!

Nu skall jag gå och digga "tanzanianmusiiiik" i taxi-Hans bil!

Det hela startade med en buss, en tidig morgon. En resa som skulle ta oss till ett berg högre än Sveriges försök. Berget är på ca 3500 m över havet. Sedan skulle resan bära oss till vår kära Maggies hemby.
När bussen är framme får vi o i fina missionärshus, titta ut genom fönstret på morgondagens berg.

Att gå på ett berg kan ta många timmar. efter 6 timmar besteg vi toppen. Det går att bestiga berg med sjukdom i kroppen, det är jag beviset på. Smart får man vara när det passar.
Att sitta mitt bland molnen var häftigt.
Att ta sig ner var fruktansvärt, kul, jobbigt, tröttsamt men att sjunga sig igenom alfabetet gör det hela enklare!
Tre skoskav rikare och träningsvärk i alla muskler begav vi oss hem till mat och vila.

Dagen efter blev det buss, ståplats hade vi i tre timmar.
Underhållande.
Efter bussbyte satt vi vita människor. men bussen var välfylld. Hönor och människor som fick hänga ut genom dörren, spännande resa.
Några timmar senare och efter mycket skratt var vi framme.
Då väntade en bilresa. det sades att bilen var för 6 personer, det kommer en skruttig jeeap för 4........
när man är 9 personer och dom kan köra två vändor blir det trångt, speciellt när liftare , förare och förarens kompis skall med i bilen.
Efter att jag, Andreas, Emma och Josse tagit oss en läsk i byns hak så hoppade vi in i bilen, det började bli mörkt och vägen var ingen väg. den var hål.
14 personer i och utanpå bilen + bagage.
vi hade en plan hur vi skulle gå till väga om bilen, eller när, bilen välte.
Men planen får vi spara till senare. vi kom fram lätt skakade och efter extremt mycket skratt!
efter middag klockan 23 somnade vi i våra hyddor.

Vaknar av LOPPOR.
skön söndagsmorgon.
kliande tar vi oss till kyrkan.
efter gudstjänseten vandrar vi till Magdas familj, god mat och trevligt umgänge.
Samma bilresa i mörker och sedan en natt i ett rum innan ännu en bussresa.

man uppskattar att duscha efter en resa som denna.
livet är roligt!

Sedan jag skrev sist har mycket hänt, många kycklingar har ätits, mycket ugali, många danser dansade, mycket röd sand trapats, många lekar lekts, mycket dalladalla med 15 personer förmycket i åkts......

....Jag har varit på en resa som bara går att skratta åt nu i efterhand.
Resan började halv 6. Frukost fick vi 16.30. lunch 18. middag 21..... (vi misstänker att de bara hört att vi vita behöver mat tre gånger....) Filmvisning hade vi å kvällen, en jesus-film som var dubbad. 200 personer var där och kollade, kult. men jag sov på en stol...... 

....Vi har börjat bada med barnen på barnhemmet en dag i veckan, extremt roligt....

....Elen och vattnet går som vanligt om varannat....

.... jag har insett att jag snart åker hem.... inte så uppmuntrande.

.... Jag har fått malaria igen. Den bär jag på nu. Men med annanas så det står ut genom öronen så ska jag nog bli frisk snart.

..... jag har dödat en grön orm.

nu äter myggen upp mig.
hejdå

Jag trivs. Livet leker. Jag träffar fina människor. Jag vill inte hem. Efter en månad ute på äventyr kan jag verkligen konstatera att jag är på rätt plats. Mitt andra land och min favorit by, med fina människor. Allt knäppt som händer hinner jag inte ens reflektera över, sedan slår det mig ibland och då bara skrattar jag gott! Affrokvinnor säger att vi är feta, men det skall ju vara fint så det är ju bra... Regnperioden ger oss inte mycket sol, igår insåg jag att Zanzibar får rädda mig. Barnhemsbarnen kallar mig faster. INGEN säger sabinE, alla säger "åh sabinA, ett afrikanskt namn..." juste... Så att sedan heta sabine i Sverige känns konstigt. be mine med erik hassle går för fulla muggar i vårt vita hus med grästak. Kyckling och ris behöver ni inte laga till mig när jag kommer hem. Jag kommer komma tillbaka.

Min första natt på barnhemmet. Allt började med en stillsam lunch på Nzega motel, 10 vitingar och de 4 äldsta barnen på barnhemmet.
Sedan en fin promenad hem till "varberg".

Jag och Emma som spenderade våran natt på barnhemmet började leka och klättra i träd. Vi satte på Affromusik och dansade galet med barnen. Affrodansen fick en ny sida när vi vita försöker hänga med i barnens rytmer!
Efter en timme med Pingu så var det dags för sängen.

Det var då det började.
ÅSKAN OCH BLIXTARNA.
Detta är min stora skräck. jag är säker på att man dör.

Ett svenskt oväder är här duggregn.
Denna natten var det Oväder i Tanzania stuk. Mot plåttak. (100 gånger högre ljud.)

Ett tag väntade vi på döden. Andra stunden sa vi, då var det över. För att sedan konstatera att det var fel.
Samuel ljungblahd på högsta volym fick mig sedan att somna.

När jag vaknat och kommer ut till alla barnen inser jag att det var värt all möda under natten.
Så mycket fina leenden får man inte ofta.

Internet är ej så välutvecklat i denna fantastiska stad/by/ödemark som jag bor i... Platsen där allt är annorlunda.
Det är precis just det allt är.
Helt annorlunda.
Den minsta lilla detaljen och det är inte som Sverige.
Sanden på gatorna är röd och tid finns inte.
Precis som jag minns det, och lite mer!
Säger vi att vi skall ses två ses vi fyra. Säger vi att vi vill ha maten nu kommer den om en timme.
Stress är det vi själva som gör. Och nu efter snart fyra veckor i mitt barndomsland så känner jag att rytmen har fallit på plats. Jag har en hatkärlek till att allt man gör tar timmar!
Men det är så det funkar. och jag älskar Tanzania.

Barnhemmet är underbart, de tolv som jobbar där är fantastiska.
Vi fyra tjejer som dyker upp där med stapplig swahili tar dom hand om så bra. Vi har engelska och swahili kurser när vi rensar ris och kokar ugali.
Barnen är lycka.
Att dom lever sitt liv där är lite svårt att förstå men ändå så vackert för dom älskar det!

Söndagar och Måndagar åker vi på våra cyklar ut i byarna tillsammans med pastor Jonas.
Vi kan cykla i timmar för att komma hem till medlemmar i församlingen, se på deras by, äta, prata och be. sedan cykla några timmar hem igen.
Jag har haft punsha (punka) 8 gånger.
Fantastiska äventyr.

Det finns så mycket att berätta.
Så många konstiga och roliga saker händer.
Vi får vara med om ihopparningar och förhandlingar om fruar.
Vi sjunger sånger på svenska på gudstjänster och bestämmer att vi sjunger "tillsammans" - elefant istället.
Vi har malaria, jag har nu haft det fyra gånger i mitt liv, det är fler gånger än jag spytt.
Vi följde ett barn från barnhemmet till hennes blinda föräldrar för att hälsa på.
Vi syr upp roliga afrikakläder.
det finns så mycket att berätta.

Jag längtar inte hem. jag trivs som fisken i vattnet..... Juste vattnet och elen är här lite när det har lust. Det är intressant. (ryktet säger att elen skall stängas av 5 dygn i veckan....... som sagt, inget är som hemma.)

da var jag pa plats!
Anlande till Nzega i torsdags. Hamtades vid flyget av en kille som efter en kvart upptackte att bilen var trasig, det var inget annat att gora an att aka in till byn dar och laga bilen i en timme. Dar satt jag med en kracklig Swahili och en kille som pratade kracklig engelska.
Sedan nar bilen var lagad och jag trodde vi skulle borja resan mot nzega sa fick jag istallet dricka the hos hans syster i en timme... Valkommen till Tanzania. Ingen stress.

Igar var vi pa sjukhuset Nkinga, det var halso undersokning for de fantastiska fyra tjejerna jag bor med! Det ar fyra svenska tjejer som jag verkligen gillar!
Vi tog den overfulla bussen i ca tva timmar for att sedan se detta haftiga sjukhus! Och fa traffa ett sa haftigt par som akt med bil fran ostersund till afrika!
Tack maggan for maten och att du tog hand om oss! Hon ar Nkingas hjalte!

Allt gott

Om några timmar lämnar jag min första anhalt för vidare äventyr! Vi (jag, kicki och Stellan) utverderade nyss min första vecka här i Tanzania, det vi kom fram till var att det som är helt nytt för mig är det västerländska här. Klart vi bodde med massa svenskar men vi hade inget gym, ingen supermarket, inte AC.... Men det har jag uppskattat mycket att ha sett nu!
Jag har aldrig heller riktigt sett Dar som jag gjort nu. Vi har mest haft ont i huvudet för att det är så fuktigt! Men nu har jag även fått sett marknaden och staden, det uppskattar jag!

Just nu är det varannan minut generator som sätts på och varannan minut är elektrisiteten tillbaka.... det är lite problem just nu.

Jag skall också passa på att förklara min moder och faders konversation här på tidigare inlägget om flygplatsen jag anländer till.. det är nämligen så att den flygplatsen är den minsta du kan hitta.
Det är egentligen inget helt enkelt. Det är knappt några dörrar och INGET av säkerhets kontroll! Men dom har en brandbil! (detta har vi komiska minnen ifrån när familjen Ädelroth var hos oss och skulle flyga ifrån denna flygplats! detta har vi skrattat mycket åt!)

dags för sömn.

Nu var det en vecka sedan jag lämnade ett slaskfyllt Sverige. Tiden har gått så fort men samtidigt känns det som jag varit här i evigheter! Jag trivs så bra med livet här, men ser fram emot att komma till Nzega som faktiskt är mitt mål med resan. Det kommer bli spännande att komma tillbaka och lite faktiskt komma hem.
Jag har bokat flygbiljetter nu så på torsdag lämnar jag Dar es salam och landar tre timmar senare i Shinyanga för att sedan åka i ca en timme till Nzega.

Det kommer bli en stor skillnad på hur människor har det här i stan och ute på landet, därför kommer nog inte resan till Nzega bara bli enkel. Men jag vet att jag kommer lära mig mycket av allt detta. Att resa själv, att behöva ta sig mellan platser, att se så olika liv, att tvingas prata ett annat språk.. jag är glad att jag är med om detta!

Senaste dagarna har jag fixart mycket praktiskt som att fixa internet, flygbiljett och telefon.. Då är en stor stad som Dar bra!
Idag är jag ensam i huset, lite skönt att bara ta det lugnt och kolla på film! Alla intryck gör att man blir trött i kropp och själ.

Idag har jag varit på gym! Man bor ju i storstaden nu så det gäller att passa på med lyx. Vi badade i pool och gick på friskis pass!
Det är nog bara här ledaren går runt och skriker på alla att dom måste le när dom tränar!

Senare var vi på lunch med människor som jobbar på Svenska amb. här i Daar.. Det var trevligt!
Nu sitter jag här, helt utslagen av värmen och njuter av att ha AC..

Börjar komma in i att vara här, jag trivs. känner mig som hemma..

idag har jag och kicki ätit en god frukost åkt till stan, köpt kangas och kollat dess nya mode. nu gäller brunt, grönt och turkost!
sedan köpte vi skalad mango som vi fick i papper, gott!
sedan åt vi samosas (typ pirog) jag betalade 2500 shilling för en läsk och två samosas, så det var en dyr lunch....... (ca 12,50 kronor.)
Folk (och jag) blir förvånade när jag kan svara på swahili, även om den är kraklig.

Jag har försökt lösa internet till mig nu men självklart kan inte min svenska dator fixa dessa nymodigheter så det är lite problem... men vi får se hur det löser sig!

nu ska vi snart äta middag efter all vår vandring på stadens gator.

efter en lång resa är jag framme!

Ett tag trodde jag aldrig att det skulle ta slut, började min resa klockan 20.00 svensk tid och landade 13.00 (två timmar före) TZ tid. Att flyga så länge själv gör att man hinner ångra sig många många gånger, man vill vända hela tiden.
Men jag är glad att jag inte hoppade av planet utan tog mig till Daar es salam.

Jag bor nu hos Kicki och Stellan arvidsson hyving. Men dessa första dagarna är det bara jag och Kicki hemma. Stellan är och träffar presidenten... Jag trivs men är väldigt förvirrad på vad klockan är och hur länge jag varit borta!
Det är svart ute och klockan är nu 19.30... välkommen till Tanzania.

Idag har jag och Kicki fixat sådant med pengar och telefonkort, så nu har jag ett nr! det är skönt.

Jag mår bra i värmen.

Då har klockan slagit över tolv, dagen då jag skall åka till Tanzania är här.

Jag har idag packat och packat, tur att jag har en pappa som är en kung på just packning. Har införskaffat mig 159 timmar ljudbok och tränat på swahili, nu finns det inte mer att göra. Bara sätta sig på planet och åka.
Det är både nervöst och spännande!
Nervös är jag för dagen då jag kommer på att jag är själv i Tanzania, men det är den dagen jag är mest nyfiken på också. Då kommer jag lära mig mest.

Nu är det bara några timmar med sömn, några sista farväl och massa godis, sen åker jag.